dumpats.blogg.se

Sista veckan har varit så stressig på jobbet att jag inte riktigt haft tid att tänka eller riktigt känna. Skönt förvisso men det känns också som att jag håller på att förtränga mina känslor för att jag inte har tid för dem.
Varje gång jag försöker känna efter blir jag bara arg och frustrerad.

 

Förra lördagen var det 1 år sedan jag och X träffades första gången. Hur slutade kvällen?

En kille jag snackat med på Tinder hörde av sig och undrade om jag hade lust att komma in till stan och ta en öl med honom och ett par kompisar (det var exakt så jag och X träffades för ett år sen) vilket kändes otroligt märkligt. Sammanträffande? 
Jag tänkte att det var bättre än att sitta hemma och gråta så jag slängde på mig kläder och åkte in till stan. Han visade sig vara en riktig snygging, dock alldeles för blyg för att det skulle kännas bekvämt så jag snackade mest med hans ena kompis(vilket för ett år sedan var X). Det blev en riktigt trevlig kväll som slutade med att jag stötte på mitt KK som verkade ogilla att jag var på en "dejt". Det blev lite svartsjukedrama som slutade med att jag tackade dejten för kvällen och följde med KKn hem, fast lite i smyg så inte dejten skulle märka nåt. Kanske vill träffa honom igen om det visar sig att blygheten går över.
Hela natten och dagen efter agerade min KK som om han ville ha mer än bara sex vilket jag nog inte skulle ha något emot. Men nu har jag inte hört något från honom sedan dess och min teori är att han bara blev rädd att förlora det vi har. Karlar....

Den här helgen har det varit lite tyngre. Inte haft så mycket att göra och ensamheten gör sig påmind. Men jag gråter inte. Jag är mest arg för vad X gjort under vårt förhållande. Kan inte förstå varför man hänger på en dejtingsajt och samtidigt har ett seriöst förhållande?! Vi skulle ju köpa hus tillsammans!? 
Vårt förhållande känns som ett skämt och han känns som en stor fet bluff. Men det gör inte mindre ont för det...