dumpats.blogg.se

Det har gått 22 dagar sedan vi sist hade kontakt.
Jag tänker inte på dig lika ofta. 
Jag saknar dig inte lika mycket som tidigare. 
Mest för att jag inte har tid. Mitt liv har varit totalt uppbokat de senaste två veckorna och jag har inte hunnit med att tänka, eller sörja. Men de korta stunder jag faktiskt gör det känns smärtan lika påtaglig som dag 1. Jag vet inte när det kommer lätta, eller ens om, men jag hoppas varje dag att det ska bli lättare.
Det värsta är nog att trots att jag är så upptagen känner jag en enorm tomhet. Varje gång jag kommer hem och sätter nyckeln i dörren skär det i bröstet för att det inte är din dörr jag öppnar.

Ilskan är nog det som är jobbigast. Jag är så fruktansvärt arg och besviken, på dig, på livet, på Gud och allt som inte blev som jag tänkt och hoppats på. Men kanske mest på mig själv...

Jag ångrar så bittert allt dumt jag sa till dig den där sista gången vi träffades. Alla elaka ord och påhopp var bara för att jag blev så ledsen över att du inte ville försöka. Du fick mig att känna mig som att jag inte var värd att kämpa för. Så jag sa massa dumt för att såra dig och antagligen förstörde jag det sista lilla hopp som fanns.

 

Min bror som är "självutnämd" psykolog säger att du behöver hjälp. Han säger att du har för mycket i bagaget som du behöver ta tag i innan du kan ha ett förhållande med någon. Jag vet att han har rätt men ändå tänker jag att allt är mitt fel.

 

Om jag ändå bara kunde få slippa somna ensam...