Dumpats... Ingenting kvar
Kategori: Allmänt
Allt känns så tomt.
Det är ett hål i mitt hjärta.
Det är ett hål i mitt hjärta.
Han som jag trodde att jag älskade finns inte. Var han en illusion? En bluff? Eller har han bara bytts ut mot någon annan?
Jag vet inte...
Jag vet inte...
X var hemma hos mig i tisdags. Inget gick som jag hade tänkt. Istället för en levnadsglad och självsäker person som jag hade tänkt skälla på satt en ensam, mager människa och grät i min soffa i tre timmar. Han mår inte alls bra. Han mår till och med riktigt uselt. Så uselt att han sa att han inte orkar längre... Hur hanterar man sånt?
Jag har hela tiden trott att han bara glömde mig och gick vidare med sitt liv och mådde bra. Tydligen så var det också hans plan att jag skulle tro det så att jag skulle slippa se honom må så dåligt.
I tre timmar försökte jag trösta honom, utan att lyckas. Jag trodde att vi skulle skiljas åt som vänner den kvällen men han sa att om jag ville vara hans vän så skulle jag låta honom vara och aldrig mer höra av mig. Jag sa att jag inte kunde det. Jag bryr mig för mycket...
Dagen efter fick jag 83 sms utspridda under hela dagen. 83 stycken!!! Det stod bland annat hur dålig vän jag var som inte ställde upp på det han bett om och att jag bara är som alla andra som sviker honom. Ganska snabbt insåg jag att det inte är någon ide att svara. Han fick skriva av sig och till slut när han insåg att jag gett upp slutade han. Gissningsvis var han inte nykter medan han skrev de flesta av dem. Han har tydligen börjat dricka på daglig basis. Avslutningsvis bad han mig i princip att fara och flyga.
Jag har hela tiden trott att han bara glömde mig och gick vidare med sitt liv och mådde bra. Tydligen så var det också hans plan att jag skulle tro det så att jag skulle slippa se honom må så dåligt.
I tre timmar försökte jag trösta honom, utan att lyckas. Jag trodde att vi skulle skiljas åt som vänner den kvällen men han sa att om jag ville vara hans vän så skulle jag låta honom vara och aldrig mer höra av mig. Jag sa att jag inte kunde det. Jag bryr mig för mycket...
Dagen efter fick jag 83 sms utspridda under hela dagen. 83 stycken!!! Det stod bland annat hur dålig vän jag var som inte ställde upp på det han bett om och att jag bara är som alla andra som sviker honom. Ganska snabbt insåg jag att det inte är någon ide att svara. Han fick skriva av sig och till slut när han insåg att jag gett upp slutade han. Gissningsvis var han inte nykter medan han skrev de flesta av dem. Han har tydligen börjat dricka på daglig basis. Avslutningsvis bad han mig i princip att fara och flyga.
Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte bara sluta bry mig! Att se en människa jag älskat så innerligt må så dåligt är nog det värsta jag varit med om. Men han vägrar ta emot hjälp och han vägrar söka professionell hjälp för sina problem. Han vill bara en enda sak, att någon ska ställa upp och hämnas hans mobbare som systematiskt trackaserade och frös ut honom för några år sedan. Men ingen av hans vänner vill ställa upp på det utan vill att han ska glömma och gå vidare, så även jag. Men han vägrar. Han har fastnat i att få hämnd och kan inte släppa det. Jag börjar till och med misstänka att han hamnat i någon form av psykos.
Han tjatade om detta under hela vårt förhållande men det var ändå på en ok nivå. Nu har det gått till kraftig överdrift och han verkar inte kunna koncentrera sig på något annat.
Han behöver verkligen hjälp!
Han tjatade om detta under hela vårt förhållande men det var ändå på en ok nivå. Nu har det gått till kraftig överdrift och han verkar inte kunna koncentrera sig på något annat.
Han behöver verkligen hjälp!
Jag behöver hjälp!! =(
En sak är i varje fall säker. Jag har kommit över honom!!
En sak är i varje fall säker. Jag har kommit över honom!!
Anonym säger:
Hej du! Jag vet inte om du fortfarande är inloggad på den här sidan men om du är det vill jag bara tacka dig för att du skrivit om din erfarenhet, det har verkligen varit så himla skönt att veta att det finns fler som mår/har mått lika dåligt som jag. Jag blev dumpad av min kille som jag varit tillsammans med i två år. Vi hade ett ganska speciellt förhållande eftersom det var distans (5 h enkel resa) så bandet mellab oss va starkt och vi älskade verkligen varandra med tanke på alla långa resor och alla pengar. För 6 veckor sen blev jag dumpad av honom. Min stora kärlek. Han har varit väldigt ostabil i vårt förhållande många gånger och haft svårt att prata om sin tankar och känslor, och jag har alltid funnits där och kämpat för honom så vi kan fungera som ett par för pratar man inte fungerar det inte. Speciellt inte om man har ett distansförhållande. Han har dessutom ljuget flera gånger och hittat på saker och ändrat historier för att framstå som en bättre person. Jag har varit förkrossad och gråtit blod alla gånger och varit så nära att lämna. Dock valde jag ALLTID att se det som var bra i honom istället för det han gjort som är dåligt, för jag tror att ljuset vinner över mörkret alla gånger. Jag har alltså kämpat, förlåtit och kämpat lite till för att det ska fungera. Och så helt plötsligt, dumpar han mig. Han sa "jag vet inte vad jag känner längre men jag vet att jag inte känner som förut. Vi är inte menade för varandra längre" och jag dog. Först blev jag arg och skrek att han var värst på jorden, att han inte gjorde mig lycklig och att han inte var en kille för mig. Två dagar senare var jag förtvivlad och eingde till honom och han grät också och sa att allt känns så fel. Hoppet glödde och jag trodde verkligen att det skulle bli bra igen. Vi bestämde att han skulle åka upp till mig så vi kunde prata om det och när han väl kommer upp ... dumpar han mig efter 20 minuter. Det tar 20 minuter för honom att bestämma sig. "Du kommer hitta någon bättre än mig". Men jag vill ju inte ha någon annan! Och jag förnedrade mig själv så mycket den kvällen. Jag satt vid hans fötter och grät och bönade och bad att han skulle stanna. Han va så vacker när han satt där på sängkanten. Och han log och sa att jag kommer lyckas så bra i framtiden, att jag var en helt fantastisk tjej och att han trodde på mig. Att jag var stark. Jag ville bara dö. Där satt han, finast i världen och höll sitt a skedstal. Sen satte han sig i bilen och åkte iväg. Två veckor senare bestämde jag mig för att jag ville träffa honom. Kanske hade han ändrat sig. Jag och min familj åkte upp till ett ställe nära där han bor och hälsade på mina farföräldrar och jag och Anton (jag säger hans namn) träffades på en fika. Det var så trevligt, vi skrattade och pratade. Jag var så kär. Min kille satt framför mig. Min älskling. Men han var inte min längre. Jag kundeninte fatta det. Och han tyckte det kändes som rätt beslut att vi gjort slut. Jag ville inte visa hur ledsen jag blev så jag var neutral. Visade ingenting. Han sa att han tyckte det var jobbigt och kände sig ledsen för att han inte kände för mig som han gjorde innan. Tre veckor efter det var jag lika knäckt som dag 1. Stalkade honom på alla sociala medier och grät mig till sömns. Dock var jag ganska aktiv och socialiserade mig med vänner, festade, tog skolan på allvar. Tre veckor senare alltså bestämde jag mig för att skicka ett långt meddelande till honom. Jag skrev precis som jag kände. Att det kändes fel att bryta och inte ha kontakt och att jag önskade att vi så småningom kunde börja hålla kontakten igen, livet kändes inte rätt utan honom. Han frågade om han kunde ringa dagen efter. Självklart kunde han det. Vi pratade om vardagen och han sa att ingenting av det han kände har förändrats. Enligt honom är vi inte menade för varandra. Jag grät inte, verkade inte ledsen, sa bara att jag förstod och att han inte kan hjälpa vad han känner. Han har redan bokat in massa resor med sina kompisar och lever livet precis som om jag aldrig funnits i det. Nu är det 9 dagar sen vi pratade i telefon. Han har int